Jag öppnar Psaltaren, bibelns längsta bok och mest omfattande bok och läser. Den här gången öppnar jag "The Message, på svenska, Psaltaren". En översättning av Eugen Peterson, en amerikansk teolog och bibelöversättare som gjort en stort arbete med att översätta Bibelns urgamla texter och ord till ett modernare språk. Dagarna innan har jag varit ute på en skola, i en 4:e klass för att berätta om Gamla Testamentet genom "Bibeläventyret". Jag och min kollega Helena har under tre tisdagar lärt dem, visat dem den röda tråden i Gamla Testamentet. (Bibeläventyret är en pedagogisk metod som följer Läroplanen och ger 4:e klassare kunskap om Gamla Testamentet på ett lekfullt och härligt sätt). Vi har bland annat berättat om de tre stora kungarna i GT: Saul, David och Salomo. Med enkla rörelser och ord beskrivs deras kungatid. Saul - hjärtlös. David - helhjärtad. Salomo - halvhjärtad. David - helhjärtad. Vi har format en krona över huvudet och ett hjärta med hjälp av händerna som beskriver David. När jag idag öppnar Psaltaren och läser en Psalm av David blir jag starkt berörd av orden. 

"Det räcker, Gud - du har struntat i mig länge nog. Jag har stirrat dig i nacken länge nog. Länge nog har jag släpat på tonvis med bekymmer, levt med en mage som värker av oro. Länge nog har mina självsäkra fiender sett ner på mig från sina höga hästar. Ta dig en ordentlig titt på mig, GUD, min Gud; jag vill se livet i vitögat, så att inga ovänner kan överlista mig eller skratta när jag snubblar och faller. Jag kastar mig raklång i din famn - och jublar över att du tar emot mig. Jag sjunger för full hals, så många besvarade böner har jag att fira". Det är en psalm av David som har nummer 13 i Psaltaren. Jag blir att läsa psalmen flera gånger. Vem har inte känt sig släpa på tonvis av bekymmer? Vem har inte haft en mage som värkt av oro? Jag har inte alltid haft modet att se livet i vitögat - jag erkänner det. Men jag önskar att jag alltid har modet att slänga mig, kasta mig raklång i Guds famn. David uttrycker en livserfarenhet som är värd att dela och ta vara på. Det finns en famn att ständigt slänga sig i - Guds. Ingen av oss vandrar ensam. Ingen av oss behöver möta livet ensam. Vad livet än för oss i möte med så vandrar Gud med oss. Att vi säger i Bibeläventyret att David är helhjärtad handlar om att han trots så många felsteg i livet, trots att han förbryter sig mot livet, mot allt han vet är rätt så vänder han alltid åter till Gud. Han måste försonas med sig själv, med andra och med Gud om och om igen. Han inser det. Förlåtelsens kraft är en läkande kraft i Davids liv. Han lär känna sig själv och Guds nåd, om och om igen. Igenkänning är nog ordet jag söker. Jag känner igen mig i Davids psalm (nummer 13). Det finns något allmänmänskligt i den. Ibland behöver vi en ny översättning av de gamla orden för att de ska ta tag i oss, landa i oss och hjälpa oss att se det allmänmänskliga de speglar men också den nåd de förmedlar. 

/Anna Lena Evehäll