|
Häromdagen balanserade jag på stegen för att få ner kartongen med alla adventsljusstakarna. Jag stod där uppe på kökspallen i förrådet och funderade på vilken av kartongerna som innehåller ljusstakarna och stjärnorna. Det är ju 11 månader sedan jag fick hjälp att baxa upp lådan, lådorna med advents- och julpynt. Man hinner glömma. I en kartong låg en tomte varsamt nedpackad, i en annan kartong låg hela tomteflocken, tillsammans med en julkrubba. Kartonger med minnen.
Tomten som var varsamt nedpackad har en väns mamma gjort. Han bär fina svarta stövlar, glasögon och har ett förunderligt hår och en varm blick. Tomteflocken är loppisfynd. En tomte för en guldpeng eller en femma. Sakta har flocken växt. Julkrubban är ett barndomsminne med värme.
Advent är en vandring bland minnen. Minnen som radas upp som pärlor på ett band. Inte kan man kasta en flagad tomte med skägget på sned när man fått den som gåva av någon som betyder mycket för en (mig). Men främst bland alla minnen är ändå sångerna. De är inte nedpackade i lådor. De lever inom mig. Textrader, strofer, melodislingor. Sånt jag nästan trott att jag glömt flyter upp när jag står där på kökspallen. Stroferna kommer farande när jag kikar ner på barnet i krubban, när jag lyfter upp stjärnan och provtänder den, när jag skakar dammet av en tomte som hamnat utför sin låda och stått i ensamhet högst upp på hyllan. En del blir man glad av att minnas. Annat vill man helst glömma. Advent bär hopp med sig för min del. Advent fylls av ljus och ljud. Nu lämnar vi november bakom oss och går mot ljuset. Må Gud välsigna din adventstid med ljus och sång, med värme och hopp. Glad Advent tillönskar jag dig! Och jag kom ner från kökspallen med rätt kartong även detta år.
Anna Lena Evehäll
|
