I vår familj kommer granen upp dagen före julafton och tas ner på Trettondagen. I år kändes det som väldigt kort tid. Ett visst vemod infinner sig när man inser att det är över. Och samtidigt så byter jag ord med människor här och där OM glädjen över att vi går in i januari: ljuset kommer tillbaka. Om bara några dagar kommer vi till och med att ana förändringen, att den är på gång. Jag tänker på berättelsen om kvinnan som led av en livshotande sjukdom och fick börja förbereda sin begravning, tänka kring den. Hon ville ha en efterrättssked på kistan. En ovanlig önskan. Varför? Hon svarade att när hon blev bjuden på middag och satte sig vid det dukade bordet så kikade hon alltid efter om det låg en efterrättssked där. Då visste hon att något gott väntade efter middagen. Hon ville leva i den förväntan även då hon skulle stiga ut ur tiden, lämna livet, att något gott väntade på henne! Kanske är januari vår "efterrättssked", vårt hopp om att något mer väntar: mörker vänds till ljus, vinter kommer besegras av vår, fröna du spanar efter i frökatalogen kommer så småningom att gro och bli något mer, det de är ämnade att bli. Något gott väntar! Jag vill knappt skriva ordet "pan*emi" längre MEN i tidningen idag gick att läsa att den nya virusvarianten Omicron kan var den variant som lyfter oss ur pandemin och får allt att vända. Det finns tecken på det säger forskare runt om i världen. Jag är ingen virulog, endast en teolog. Men jag skulle vilja säga att det verkar ändå ljusna. Låt oss fortsätta be och hoppas, tro och be. Tänk när vi en dag kan säga även om det: så var det över...

Anna Lena Evehäll, pastor