Vad väntar dig när du efter en lång resa över havet landar en sen eftermiddag i Quayaquil? Det är svårt att föreställa sig när man tar sig genom passkontroll och tullkontroll efter att ha svarat för vad man ska göra i landet Ecuador och vilka avsikter man har med sin resa. Ut i ankomsthallen stiger två svenskar, Anna Lena och Jonas, lite möra efter resan, lite trötta och sega och börjar spana efter Petter. Petter och Andrea Hermansson, församlingens (ja, inte bara Hagakyrkans missionärer, vi delar dem med fler församlingar i Sverige) missionärer som sedan flera år jobbar i Ecuador för Equmeniakyrkans räkning.

Och där står han, Petter och väntar på oss. Kommunikationen har fungerat. Vi är här och han är här. Vad slår emot oss när vi drar våra väskor genom ankomsthallen? Värmen! Den varma luften. Språket, spanskan som vi inte behärskar och ännu är ovana vid. Glädjen över att vara framme! Vi lastar våra väskor som är packade med kläder för väder, gåvor från Sverige, i det som är Petters röda Kia, kyrkans bil i Ecuador. Och sen slår den brutala verkligheten till!

Jag har aldrig tidigare rest i miljonstaden Quayaquils eftermiddagsrusning. Den liknar inget vi upplevt i Örebro, Stockholm eller andra delar av världen. Det är hetsigt, aggressivt, snabbt och rörigt. Bilar, bussar, lastbilar och motorcyklar i en enda röra! Motorcyklar, det är ett eget kapitel. Hur många människor ryms på en mc? Rekordet må vara 5 personer. En familj med den minsta fastknuten på ryggen på mamman som sitter längst bak. I flera filer samtidigt kastar sig trafiken framåt.

I ett tidigt skede sa jag frimodigt till Petter: jag och Jonas kan säkert hjälpa dig att köra i Ecuador. Vi har ju i allafall haft körkort länge, vana att köra... men en kort stund senare är det löftet värt noll från min sida. Här kör jag inte! Jag kan inte hantera biltutan, signalhornet som en ecuadorian! Har aldrig kunnat och kommer inte hinna lära mig heller. Här gäller tutan i alla lägen! På den bara! Som uppmuntran: Kör nu amigo! Som hot: Sätt fart nu amigo! Som varning: Här kommer jag, amigo!

Vi färdas genom miljonstaden och vidare ungefär 2 timmar norrut. (Ja, om det är norrut är osäkert... men vi följer kusten.) Vi rör oss mot Montechristi där Hermanssons bor. Någonstans när mörkret faller så stannar vi för att rasta. En matserveringen, ett familjeföretag, barn som med stora ögon beskådar de långa svenskarna. Vi äter ris och kyckling som de trollar fram. Dricka inköps i grann-serveringen och betalas när vi betalat för oss. En sort från "hålet-i-väggen" till höger och en sort från "hålet-i-väggen" till vänster. Hela familjeföretaget sätts i rörelse för att vi ska få mat. Vi lyckas inte äta allt ris... och jag ser i ögonvrån att det vi lämnat blir barnens kvällsmat. Här slängs inget! Allt kommer till nytta! Jag mumlar till min man "du skulle ha lämnat lite ris!" Mat är en värdefull resurs som inte får slösas med.

Sakta rör vi oss till dagens slutstation och det sista jag lägger märke till i kvällen är hundarna. Hundar över allt. Små, stora, toviga, haltande, tikar med valpar, bestar som rör sig säkert bland bilarna... alla sorter - överallt. När vi rullar in i Montechristi möter vi resten av familjen Hermansson, Andrea och barnen och får kramar! Sen somnar vi till ljuden av kvarterets alla hundar som berättar för varandra om dagens alla händelser. De är högljudda! De levande alarmen. Därtill anar vi att kvarterets tuppar kommer att hålla möte i ottan! Och mycket riktigt, inte morgon i Ecuador utan tupp-serenad! Så många intryck och vår resa har bara börjat!

                                                                    /er "pastora" Anna Lena