Det är onsdag. Kören övar. Några av er som läser detta känner igen det. Vi samlar ihop oss efter dagen och kommer inspringande med notpärmen. Vi får värma upp. Dagen ligger som en filt över tankarna. Sakta vaknar rösten till liv.

   Det låter alltid lite märkligt när man sjunger upp, som om man sjunger nonsens men vi får höra att för att forma vokaler när vi talar är ca 100 olika muskler i arbete för att lyckas. Så vi sjunger upp, vaknar till liv liksom.

   Det är en upplevelse att få sjunga i kör. Att min röst blandas med andra till något tidvis vackert. Tonerna flyttar in tillsammans med orden och våra blickar, kroppar och röster gensvarar på detta. Tillsammans blir vi en röst, en kör.

   Det är något av det vackraste man kan uppleva! Vi står i livets flöde, när Gud själv och orden blir våra, allas. När jag tänker på det blir jag glad. När jag går från övningen lever orden, fraserna, tonerna inom mig och kommer att följa mig flera dagar framåt. Jag är rikare, mer levande än när jag kom till övningen.

   Jag bär med mig en rad låneord, textförfattarnas ord och gör dem till mina. De lever med mig, de upplivar mig. De blir min bön och mitt hopp. Tack och lov för alla sångförfattare, för alla som ger oss ord att låna, till glädje, till tröst, till hopp, till meningsskapande, till tro. Det bästa är att lånetiden aldrig tar slut. Jag behöver aldrig lämna igen dem. De blir och är mina. De ord och den ton som bär mitt liv.       

                                                                        Anna Lena Evehäll