|
I en intervju berättade sångerskan Louise Hoffsten om en vändpunkt i hennes liv. Det var när hon var i Kenya på resa med några kollegor. Mitt i Nairobis slumområden ser hon en man som håller på med något på sin bakgård. Hon går närmare och får se att de tär en kompost som han varsamt rör om i. När hon pratar med honom om detta säger han att det går att ta vara på det folk slänger och göra en kompost av det. Av det halvruttna blir det fin jord som man kan odla mat i, för försörjning åt en hel familj. Av det bortkastade blev det något nytt och användbart.
En andlig lärdom för henne och för oss alla. Allt det vi anser vara skräp i våra liv, skuld, bitterhet och plågsamma erfarenheter, i Louise fall hennes sjukdom och självömkan över den, kan vi få kasta i komposten och av det kan något nytt få växa fram.
Det är en stark kreativ kraft i det. Inga erfarenheter är förgäves. Allt det man varit med om kan få bli användbart igen, fast nu i förnyad form. Vi känner igen detta. Är det inte det som skuld och förlåtelse handlar om, själva kärnan i det kristna budskapet.
Jesus talar om vetekornets lag. Alltså att ett korn först måste dö för att kunna uppstå med nytt liv och förmeras. I överförd mening säger han att det finns ett liv som kommer ur uppoffringen, av att man ger upp sig själv och sitt eget.
I den andliga världen är det på det sättet. Det är genom att ge som man får. I andens värld är det som med ljuset som brinner. Bara genom att själv förtäras kan det bli till glädje. Genom att ge av sig själv, ge upp sitt eget, så vinner man liv. Det är som en idrottare som är inställd på att vinna guld. Han eller hon måste ge upp något av sig själv, satsa sitt liv. Göra uppoffringar och träna hårt. Men i denna kamp kan han eller hon ändå känna glädje och tillfredställelse. Så är det med vetekornets lag. Det finns ett liv som kommer ur uppoffring och död. Främst kommer det genom att Jesus uppfyllde vetekornets lag och dog för oss. Han gick kärlekens väg för vår skull.
Det finns tid för stillhet och eftertanke under Fastan och Passionstiden. Då lyssnar vi till berättelsen om hur ger sitt liv för oss. Och vi ser den största sanningen som det är så skönt att upptäcka: Det är inte vår kamp det hänger på. Utan hans. Genom Jesus Kristi död får vi liv.
Ann-Louise Holmlind
|
