Novembermörker

Jag har alltid haft svårt för november. Mörker breder ut sig över oss, ibland till och med i oss. Jag glömmer aldrig det år när det bokstavligt talat regnade varje dag under novembermånad och sonens nya gummistövlar hade en nedsliten klack när vi väl nådde fram till december av det flitiga användandet, nötandet. 

   Jag övar mig i att möta november. Möta månaden med hopp och mod. Jag får säga till mig själv: det går en dag i taget. Snart är vi framme vid advent och du får möta adventsljusen, både de levande ljusen och de elektriska. Det blir snart bättre. Ljuset kommer att återvända.

   Alldeles nyligen sjöng jag med i en sång från Taizé med texten ”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ. Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid”. Sången fäste sig starkt och självklart i mitt minne. Jag går och nynnar på den. Jag har sparat den att ta till när ljuset sinar, och gråheten breder ut sig. Den påminner mig om honom som är starkare än mörkret, om honom som är ljuset. Han som sa ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). 

   Det gäller att påminna sig var man ska lägga sin inre blick, till vem jag sätter mitt hopp. Så jag tänder ett ljus vid frukostbordet och nynnar sakta med i sången från Taizé ”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre…”

Anna Lena Evehäll