Himmelfärdskoral, av Atle Burman

Osynlig som en blommas doft och fri, gudomligt fri,
så lämnar jag den jord, det stoft, man sagt jag skulle bli.
Jag rör mig, svävar fjärilslätt, och lyckan saknar ord
tänk, hjärtat hade ändå rätt, min själ blir aldrig jord!

Från världens land och stad och hus, från livets korta dag
jag föds på nytt och fylls av ljus till själens andetag,
varthän jag skall det vet jag om, liksom jag vet till Vem,
som knappt behöver viska Kom förrän Hans barn vill hem...

Sån är min enkla barnatro - men medge den är ljus.
Jag tror att en gång får jag bo i himmelskt Fadershus.
Och utan ängslan då jag går från välkänd jordisk värld
och härlig flygförmåga får till själens himmelsfärd...

Så mycket jag vill tacka för, så lite jag förstår. 
Men hjärtats bön som ingen hör högt ovan stjärnor når, 
då sker det: där och här blir ett och inget skiljer mer.
Vad ingen hört, vad ingen sett, nu själen hör och ser...