Jag har tillbringat många av semesterdagarna i Västerbergslagen, eller södra Dalarna med andra ord.
Jag har levt mitt liv utmed en ganska stilla bygata, landsväg. En och annan bil har passerat. Husbilar, husvagnar på väg, troligen till Malingsbo-camping. Bondens ihärdiga arbete med hö och ved där traktorn gått varm tidiga mornar och sena kvällar. Barnens lek har hörts över byn. Timmerbilarna som ibland dundrar förbi med sin tunga last.
En och annan färgglatt klädd cyklist på träningscykel har farit förbi. Ibland har jag velat sätta ut vatten vid staketet för dem att svalka sig med. Jag har undrat vad som får dem att ge sig ut mitt på dagen, i solhettan, för att trampa mil efter mil på kurviga landsvägen, mer uppåt än nedåtlut. En del är vältränade, andra mer otränade. Dem har jag känt extra med. Alla dock alltid i färgglada specialkläder.
Men det som sticker ut den här sommaren är det ständiga hackandet. Jag har hört det framför huset, i den täta skogen. Bakom huset, i den djupa ravinen. Vid sidan om huset, i ett döende träd. När vi precis hade köpt huset visade sig hackspetten en gång. Där satt den: den svarta, vita och röda hackspetten. Sedan dess är den bara ett ljud för mig. Ett ihärdigt ljud av en ihärdig fågel.
Jag vet inte vilken sort det är. Det finns Större hackspett, 23-26 cm. Det finns vitryggig hackspett, stor och sällsynt 25-28 cm samt Mellanspett 19-22 cm. Troligen är det den vanligaste, Större hackspett. Men vad vet jag?
Så en av de sista dagarna, när cyklisterna tröttat ut sig och stannade hemma, då hör jag hackspetten igen och lyckas lokalisera hacket till ett döende träd i trädgårdens utkanter. Jag törs inte ens röra mig, även om jag funderar på hur duktig jag är på att smyga och hur obemärkt jag ska kunna närma mig. Jag har naturligtvis inte kikaren med mig där ute på altanen. Men jag anar en svart och vit fågel… jag är för långt bort för att se något rött.
Jag blir sittande och lyssnar, spejar till den rört sig vidare. Jag ser den genom löven och hör den. Jag hinner se hur idogt den jobbar för sin mat. Jag tänker på dess teckning: svart, vit och så illröd. Den är som ett utropstecken i den gröna massa som skogen utgör. Lättare att höra än att se.
Jag tänker på orden ur Matteusevangeliet: Se å himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador men er himmelske fader föder dem. (6:26)
Är Hackspetten inte en del av Guds egen skaparglädje och fantasi? Svart, vit och röd… Till vilken nytta kan man undra? Kanske ingen mer än att Gud i sin glädje gav den sin teckning, sina färger, sin starka näbb och sin enorma uthållighet. Kanske är den där vid byvägen som en hälsning, ett utropstecken till mig om Guds storhet, Skaparens fantasi och glädje över hela sin skapelse. Så när hackspetten till sist ändå visade sig tog jag det som en hälsning från Skaparen själv.
Vad tar du med dig in i hösten? Vad har du sett? Var har du sett Skaparens ”fingeravtryck” i sommar?
Pastor Anna Lena
