När vi går in i november och den riktigt gråa hösten gör sin entré då kan jag drabbas av melankoli. Jag vill dra upp kragen, inte kolla väderleksrapporten och bara genomleva novemberdagarna men något slags hopp att 30 dagar tar ändå slut och då kommer advent med ljusen.
Jag vet inte varför november gör mig så dyster? Är det bristen på ljus som gör det? Är det det tilltagande mörkret, både mörka mornar och mörknande eftermiddagar. Dagsljuset krymper i båda ändarna. För några år sedan tyckte jag till och med att depressionen tog tag i mig och jag fick kämpa lite med bristen på ljus. Pricken över i:et var den höst då sonen fick nya gummistövlar på hösten och när vi hade genomlevt november hade han slitit ut klacken på gummistövlarna. Det var ingen ände på regnande det årets november.
Var finner man hopp, hopp i november? Jag finner det i mötet med er andra. Samtalen, hastiga utbyten av ord i korridorer, i trapphus, på mataffären… Glimtar av era liv ger mitt liv hopp och ljus. Jag behöver helt enkelt er andra, alltid men kanske mest i november. Människa är människas glädje heter det i isländska sagan, i Havamal… men det kunde lika gärna stå i Ordspråksboken eller Psaltaren.
AI säger att I bibeln beskrivs glädje inte bara som en tillfällig känsla utan som en djup, andlig gåva och ett svar på Guds närvaro. I Filipperbrevet 4:4 sägs det ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag er: gläd er”. Kanske behöver du som jag en påminnelse om Guds närvaro i mitt liv som den gåva det är, både i ljusare dagar och månader liksom i novembergråheten.
Pastor Anna Lena E
