Vid kyrkokonferensen i juni, med temat "Till jordens yttersta gräns", satt jag vid ett tillfälle tillsammans med gäster från Kongo Kinshasa. Vi samtalade. Jag berättade om Hagakyrkan, och om området vi lever i. Plötsligt fick jag en tanke och sa "Kan ni inte ta med oss som böneämne till någon av era församlingar i Kongo?". Missionsföreståndaren bad mig skriva församlingens namn och stadens namn i hans anteckningsbok, vilket jag gjorde. För mig är Kongo vid en av jordens yttersta gränser, men det känns tryggt att veta att även där nämner några idag oss i Hagakyrkan i bön till Herren.

Jag kan då och då tänka på det här uttrycket "Till jordens yttersta gräns". Var finns den gränsen? Är den geografisk? Språklig? Kulturell? Mänsklig? Många av oss är mer intresserade av att begränsa än att utforska. Att sätta gränser ägnar människor mycket energi åt hela tiden. Vi vet att President Trump äskar många miljoner för att bygga en mur mellan USA och Mexiko. Många av oss har upplevt Berlin-murens uppbyggnad men också dess fall. Ett enat Tyskland blev åter verklighet efter murens fall. I Norge har nyligen en ung man tagit till vapen i en moské för att markera en gräns för invandring, för religionsutövning, för bön. Han ville markera en gräns och gick själv över gränsen!

Kristen tro handlar om att söka sig mot centrum, söka sig nära Kristus. Kristus själv sätter inga gränser för sitt rike, för dm som vill leva i Himmelriket. Det är en hisnande tanke! Svår att ibland ta till sig. Svår att hantera. Kan Guds kärlek, hans sökande efter oss människor vara så generös? Är den rent av obegriplig för oss ibland?

Jag funderar ofta på det när jag under livets gång möter frågor om vad man som kristen får och inte får, bör och inte bör. När människor kämpar med att upprätthålla gränser och staket, när andra försöker leva den frihet som Kristus erövrat och erbjuder.

Ett intressantare samtal tänker jag att det är att föra kring vad denna frihet innebär för dig och mig. Hur ter sig försoning i vardagen? Hur lever vi den generösa kärlek vi fått ta emot? Är det möjligt? Är det görbart? Vad gör vi när vi upplever att vi nått gränser för tron? Hur hanterar vi det? Kan vi tala om det? Jag önskar dig en spännande höst i läsningen av Apostlagärningarna i Nya Testamentet och de 88 personer som vinnlagt sig om att fundera kring de olika bibeltexterna under det här temaåret som Equmeniakyrkan nu går in i. Du hänger väl med och läser boken "Till jordens yttersta gräns" och samtalar? Välkommen med!

Anna Lena Evehäll