Hösten breder ut sig över oss. Kanske får vi mer tid att göra saker inomhus. Några av oss tar upp läsningen igen, kurar skymning. Några av oss löser korsord, unnar oss en korsordstidning när lusten faller på. Andra av oss ser mer på TV och lyssnar in vad som sägs både i nyheter och i andra program. Åter andra går med lurar i öronen för att lyssna till poddar, radioprogram när vi stryker, promenerar eller torkar golv.
Orden fyller våra liv, tar plats och breder ut sig. Ändå finns det gånger när vi står utan ord. Vi ser krigen som pågår. Både i TV och radio förmedlar man i ord och bild oerhört starka scener, mänskligt lidande och död. Vi ser drabbade försöka sätta ord på sina upplevelser. De trevar efter orden. Vi trevar efter orden. Det är som lidandet slagit luften ur de förstärkningsord vi brukar använda. Ord som katastrof, hemskt, undergång, förskräckligt räcker inte längre till. Vi vill inte tala om ondskan men orden vi möter, bilderna vi ser är fyllda med ondskans efterverkningar. Krig är av ondo, milt sagt.
Ibland försöker vi lyssna in politiker från alla sidor, partier. De använder ord i mängd. De strösslar med orden… och ibland undrar vi vad de egentligen säger? Vad betyder det de säger? Har de något konkret värde? Ord tycks drabbas även de av inflation.
Vi säger till varandra i våra dagar: låt oss be! Låt oss ropa till Gud för vår värld. Vi sätter ord på allt som upptar vårt inre, vårt hjärta, våra tankar. Vi riktar oss till Gud som i Johannesevangeliets inledning kallas ”Ordet”. Johannes skriver ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader och han var fylld av nåd och sanning” (1:1-2, 14) Johannes talar om Jesus Kristus.
Kanske är den kortaste bön vi någonsin ber bara namnet Jesus. Vi viskar det stilla, ropar det i vårt inre, samlar ihop oss men allt vi lyckas säga är – Jesus. Vi tar stöd i namnet. Namnet får rymma all vår förtvivlan, all vår nöd och omsorg, vi säger i det i tacksamhet när något svårt ändå verkar lösa sig, en lösning uppenbarar sig. I en gammal sång sjunger vi ”Namnet framför alla namn är Jesus…” Kanske är det ett av de viktigaste orden, viktigaste namnet vi kan påminna varandra om i vår tid. Snart är advent här. Sångernas ord kommer fylla våra inre. ”Ett litet barn av Davids hus, ska göra vinternatten ljus. Ett barn ska hjälpa oss att tro, här mitt ibland oss ska det bo” (PsoS 485) Var rädd om dina ord. Kristus är nära.
Anna Lena Evehäll
|
