Det är skärtorsdag när jag skriver detta. Vi står i porten till påsken och har ikväll firat gudstjänst tillsammans med Längbro församling. Innan gudstjänsten bjöds på Armenisk påskmåltid i församlingshemmet. Vi bjöds vegetarisk mat, fastan pågår ännu. Vi hörde om det armenska folkets historia. Armenien var den första stat i världen att anta kristen tro som statsreligion på 300-talet. Armenien drabbades av en katastrof med början 1915, det vi idag kallar folkmord. Vi småpratade med varandra under måltiden för att sedan vandra över till Längbro kyrka. 

Nattvardens kalkar var fyllda med vin, oblaterna framdukade. Så drogs vi in i bibelns texter, Lukas evangelium, berättelsen om påsken i Jerusalem. Musiken, psalmerna, texterna, orden, bönerna - allt fyllde rummet med påskens budskap. Vi delade bröd och vin med varandra, den enklaste av alla måltider och samtidigt den måltid som öppnar upp hela tillvaron, som ger plats för Guds kärlek, förlåtelse och försoning. 

Gudstjänsten avslutades med växelläsning ur Psaltaren, psalm 22 medans nattvardsbordet dukades av steg för steg, och kyrkan släcktes ned. Vi vandrade ut i mörkret, ut i marskvällens kyla. Nu väntar vi på Långfredagen och budskapet om korset. Vi väntar än mer på Påskdagen, budskapet om den tomma graven och påsk-ropet om den uppståndne. Men än så länge väntar vi. 

/Anna Lena Evehäll